Jag hamnade i diskussion med två kollegor för ett tag sen. Efter vårt gigg på Henriksberg sa dom att man bör inte blanda stand-up och teater. De som har gjort teater och börjar med stand-up comedy har oftast ingen som helst nytta av det. De står oftast på scen och tar en roll och man kan se i deras ögon hur de inte ser publiken utan bara framför sin monolog. Det blir som en vägg mellan den som uppträder och publiken. Sedan sa dom, det finns knappt en enda framgångsrik komiker idag som har börjat med teater och sedan gått över till stand-up comedy. Det här är två genrer som man inte bör blanda. Jag tyckte att det var lite att dra alla över en kant och sa,

- Det finns ju ett flertal duktiga komiker som faktiskt har börjat med teater och sedan blivit riktigt bra på stand-up.

- Jaha. Nämn en?

… Och självklart kom jag inte på en enda. Jag är en sån där seg människa som måste gå hem och tänka i några månader innan jag kommer på ett bra svar. Jag anser att komiker som har gjort teater har oftast större nytta av det när de gör stand-up och har tio ggr så mycket mer levande föreställningar än komiker som inte har en teater bakgrund. Det finns ju ett flertal komiker idag som är bland de bästa i Sverige som faktiskt börjat med teater. Vi har t.ex. Henrik Schyffert, Johan Rehborg, Johan Glans och André Wikström. En som inte började med teater var Özz Nujen. Men sedan började han även intressera sig för det och hans akter har ju blivit tio ggr så mycket bättre idag än vad de var förr under Stockholm Live tiden (min personliga åsikt).

Vad är då skillnaden mellan en komiker som har en teaterbakgrund och en som inte har det? De kan helt enkelt göra act outs. Det vill säga miner, växla mellan olika roller, härma olika personer. De vet oftast hur man får ut sin energi till publiken, även om de är snåla med att ge energi tillbaka. De vet hur man levererar med energi (vilket inte betyder att man ska prata extra snabbt). Det är som att se tio personer i en. Det låter schizofrent, men det är helt klart en levande föreställning.

Men om man nu jämför dessa komiker med många av nya tidens förmågor märker man att de inte har några act outs. Man står mest på scenen och säger till publiken,

- Oj kolla på de här roliga sakerna som jag har skrivit ihop där hemma.

Och så följer man det typiska mönstret, set up punch, set up punch. Man kan se skämtens punchline en halv minut innan komikern kommer till den. Det känns inte spontant någonstans. Det låter extremt manus bundet. Och där finns verkligen en barriär mellan komiker och publik. Man går upp drar sina skämt som man skrivit och går av igen. Man har kanske sagt hej till publiken. Det är den största konversationen som hänt under hela akten. Jag vill inte vara sån. Därför kämpar jag med att bli bättre på mitt publik-snack, börjar gå i olika teatergrupper, tränar improvisationsteater mm.

Självklart kan en person som gör teater ha stor o nytta av detta om man gör på fel sätt. Dvs säga man står bara på scen och framför en roll och låtsas som att inte publiken finns. Fast många komiker gör ju det ändå oavsett om de har teaterbakgrund eller inte. Så jag vill inte skylla det på teater. Jag vill skylla det på att man behöver öva upp sin scennärvaro. Publiken vill känna sig sedd. De vill inte höra set up punch. De vill ha en show. En föreställning med en person som är där med dom här och nu.

Martin Gustafsson

One Response to “Teater eller inte teater”